Minne och barndom i kurdisk kultur
Pappa ville gå till en släkting som var vår granne och jag ille följa med och lovade att inte somna igen. Duken låg kvar på golvet när pappa reste sig och gick mot skorna. Jag sprang
efter så fort att katten som satt där och spann blev rädd. Men inte jag.
I hallen stod en massa skor och en dotter i familjen höll på att para ihop dem och sen gick hon mot det rum som kvinnor och barn brukade sitta och äta i. Vi steg in och hälsade på dem och alla reste sig upp i respekt för pappa. Kaminens värme, fotogenlampans ljus, samovarens ljud, gubbar som satt på golvet vid väggen och hade kuddar bakom ryggen, deras tobaksrök som täckte rummet och gick runt och ville hitta en springa och komma ut. Jag satt bredvid far, artig och och ville vara med. Efter ett tag kändes det som om jag hade fått damm under ögonlocken. Jag kämpade och försökte hålla mig vaken men det var omöjlig att orka sitta med gubbarna. Jag lade mig på golvet vid pappa med huvudet i hans knä. Jag visslade och pratade tyst för mig själv för att pappa inte skulle tro att jag ville sova. Men pappa och gubbarna var upptagna med olika ämnen och te serverades då och då. Ibland hördes ingenting i rummet, och alla blev tysta en kort stund. Pappa passade på att fråga mig om jag var vaken. Ja, svarade jag, och tittade på hålet som var gjort för kaminens rör och där tobaksröken snurrade runt och försvann ut. Plötsligt fick jag en idé. Pappa, vad är det för slags bjälkar i taket? Men jag fick svaret från husets herre i stället. Han började berätta hur han köpt dem, hur han byggt huset och vad allt kostat.
När jag vaknade nästa dag var jag hemma hos mig.
KHODADAD BAHRAMI
Skriven 92-10-17 i Nynäshamn